The lovegame

Ingen idé att någon förklarar hur det går till, spelet. Spelet som gör en framgångsrik när det gäller kärlek. Tror jag har blivit resistent mot knepen.

Vill inte spela nåt spel. Vill lägga korten på bordet och inte längre spela katt-och-råtta leken. Vad tjänar det egentligen till? Någon bygger upp förväntningar eller tappar intresset och så lämnas någon sårad eller helt oberörd, iskall.

Ska man tro på ödet, allt löser sig. Hjälper inte att kämpa eller söka efter något, det kommer till en när man minst anar det. Men om det händer när man minst anar det kanske man är upptagen med annat i livet för tillfället och inte kan ta tillvara på kärleken som plötsligt dyker upp. Ligger det nån sanning i det?

Kärleksspelet är något spännande men samtidigt något riktigt hemskt. Något som varje person bör uppleva under sin livstid, även om det kan bringa en till en smärta så extremt stor.

Även om jag för tillfället kanske inte står med fötterna och tankarna på rätt plats, att dom för tillfället driver omkring med vinden, fram och tillbaka. Att jag inte kan se min utväg för att det slutgiltliga ligger i någon annans händer, är inte något som får mig att sluta leta efter något som får mig att må bra, kärleken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0