livetenligtannie

Det är första gången på mycket lång tid som jag verkligen har fällt en tår efter en förlust i handbollen. Inte berodde det helt på det faktum att vi faktiskt förlorade matchen mot ett, vad verkligen var, ett sämre lag. Utan det faktum om att jag inte längre vet vad jag egentligen gör ute på plan, att jag har fått en känsla som så smått smyger sig på som säger att jag inte längre känner mig som en handbollsspelare. Men vad är jag om jag inte är det?!


Är detta en handbollsspelare du ser?

Tankarna har snurrat i mitt huvud. Finns det något annat att göra utanför handbollen? Ska jag sluta helt eller bara dra ner på det? Ska jag byta lag? De är fruktansvärt svåra beslut som jag måste ta att fatta och jag har verkligen ingen aning om hur jag ska göra. Å ena sidan känner jag att jag behöver allt stöd jag kan få, mest av sådana människor som kallar sig själva tränare, men även få höra och stöd av de jag kallar mina vänner som stöttar mig i vad jag än väljer att göra. Det lär väl komma med tiden antar jag, att jag tillslut beslutar mig vart mitt liv från och med nu kommer vända sig åt, men för tillfället är det mest en mörk dimma som tynger mitt hjärta.

Samtidigt har jag aningar om att det kanske inte bara är handbollen som tynger mig...
Varför är känslor så svåra att koppla tag i och bestämma sig vart dom är?!