livetenligtannie

Jul på Liseberg är något speciellt. Detta året blev det inte så länge som det brukar men att ändå ha varit där är något som är ett måste varje år. Att det just blir den 23:e är lite speciellt också. Något som var fruktansvärt tråkigt bara var att jag ibland kände troppar från tak som man stod under, töade gjorde det nog litegrann. Jag hoppas verklgien att det kommer lite ny snö igen och lägger sig över den som redan finns. Tror det skall göra det också om man ska tro på väderprognoserna.

Nu ska jag skriva något som kommer låta en aning poetiskt och flera kommer säkert inte förstå vad jag menar men måste bara skriva av mig;
"Jag börjar vi van vid att inte vara den som är speciell. Att vara den som inte finns. Den som inte folk minns. Varför? Glömmer man bort de möten man har bestämt eller inte visar ånger. Orkar inte. Ändå är det som en drog, kan inte sluta. F-A-N, rent ut sagt."

Det var min lilla deppstund, nu ska man vara på det bästa humöret. Nu är det ju äntligen jul! En gång om året får man lov att ta in en gran i huset och äta ritkigt mycket mat så man nästan spricker. Det förväntas. Granen är nu klädd och står på sin plats. Några paket ligger där under och jag hoppas innerligt att en del av sakerna som stod på önskelistan ligger där under.



Imorgon är det julafton! Ett år sedan och jag kan knappt förstå att det är imorgon som man klockan 3 ska sätta sig och se Kalle Anka för 18:onde gången. Att man inte tröttnar på det? Jo kanske, man tar väl en liten powernap någonstans i mitten... ssch berätta det inte för någon, tror inte någon i familjen har märkt det än..