Tankar och känslor från mig som jag delar med mig
Skrivet natten till den 1 augusti 2009:
Alla känslor och tankar jag har inom mig, som handlar om dig, gnager inom mig. Att släppa taget är inte lätt. Att känna att man inte tog tillvara på den tiden man hade tillsammans. Det värsta är att man vet att man aldrig kommer att få träffa dig igen. I alla fall inte under livet på jorden. Det är då, och detta är ett av de få gångerna, som jag hoppas att det finns en himmel. Hoppas du sitter där uppe och tittar ner på mig och är stolt över mig.
Det finns många saker jag vet om dig och fått höra som gör det svårt att tycka om dig, men innerst inne är det så förbaskat svårt att göra det. Du är ju en del av min familj. Fastän det har gått mer än två år kan jag fortfarande höra ditt skratt. Du betydde så mycket för mig och det är något som jag upptäckt mer och mer efter att du lämnade oss. Jag känner ett stort tomrum som aldrig kommer att försvinna. Det har funnits stunder då jag har gråtit och skrattat tillsammans med dig, men du har alltid funnnits där.
Du kommer inte få se mig ta studenten och kommer heller aldrig få se mig gifta mig, i alla fall inte i mänsklig form. Du får sitta på ett moln, på första parkett, och se alltihop.
Oavsett vad någon säger om dig så kommer jag fortfarande att älska dig.
Alla dåliga saker kommer jag såklart inte att glömma, men för mig var du en förebild. Du visade att man kan klara av mycket i livet och att det kan vara tufft. Du var en kämpe!
Ibland kan jag fortfarande känna lukten av dig. Då vaknar alla tankar till liv igen. Inte minst på denna dag då du skulle ha fyllt 81 år. Detta är din dag morfar, jag älskar dig!
Torkel Isidor Axelsson
